POTOGRAPHY IS...


Vi har i uppgift fått att göra en tolkning utifrån Mishka Henners bok "Photography Is".
En bok som bara består av olika påståenden om fotografi. Skönt att få lite vägledning i urvalet genom att bara få välja från tre sidor! Vår uppgift var att välja en mening och sedan gestalta med fotografi. Det ska vara ett valfritt fotografiskt utförande som presenteras muntligt i en serie på 4-8 bilder.



Ur Mishka Henners "Photography Is"


Jag valde påståendet:

"PHOTOGRAPHY IS NEVER ENOUGH"



Fotografi är aldrig tillräckligt. Det är ett medium så beroende av sin kontext. Tolkningen subjektiv, betraktaren ser olika saker och läser har alla sina referensiella rum som är betraktare. Det är svårt att berätta allt om en händelse genom bara en bild. Ett fotografi kan komma att berätta mer än precis vad som hände på platsen där fotografiet togs. Det finns alltid ett urval. Kameran i sig och fotografens förutsättningar och kunskaper definierar bilden. På ett sätt går det att hävda att kameran bestämmer över bilden, bestämmer över fotografen.

Vad väcker den här bilden för tankar hos er? I vilket sammanhang skulle ni tro att den var tagen? Finns det ett syfte? Skulle ni säga att bilden har ett budskap, och i så fall vilket? Vad händer på bilden? Vad är det vi ser? Jag valde att ta fasta på att ett foto aldrig är tillräckligt för att berätta om en exakt händelse. Det är kanske ett bra försök som för in flera aspekter, men det är aldrig tillräckligt. Eller? Vad behöver vi egentligen veta?

Bilden ovan är i detta sammanhang kopplad till denna uppgift och detta blogginlägg. Men skulle det stå för sig självt, vad skulle det då berätta? Kanske att den förmodligen är tagen med en mobilkamera, kanske att personen på bilden skriker, och att personen befinner sig utomhus?

Skulle den här bilden berätta om det exakta tillfället då den togs är det mycket vi inte kan läsa av i bilden. Bilden är tagen av mig den 9/2 2021 kl. 19.15. Jag står bakvänd från min franska balkong i mitt sovrum och tar bilden med min mobilkamera. Jag har förändrat exponeringen så att den är väldigt låg. I själva verket skriker jag inte, utan gör bara en min så att det ska se ut som om jag skriker. Utomhus var det -7 grader. Till vänster om mig kunde jag se mina grannar titta på TV, och framför mig hade jag mitt stökiga skrivbord. Exempelvis.

Mitt syfte med att skriva ut allt det här är att kontexten spelar roll, samt att ett fotografi inte kan berätta allt om ett tillfälle, ett ögonblick. Men det kan berätta lite. Och säger mer än tusen ord.





PRESENTATION: PHOTOGRAPHY IS NEVER ENOUGH

Jag började med att förklara att min ursprungliga del fallerade då jag inte hade materialet att överföra bilderna jag tagit på datorn. Med den utgångspunkten började jag med att visa bilden i sin helhet för min redovisningsgrupp, och frågade vad de trodde omständigheterna kring den tagna bilden var. 

Vi hamnade i intressanta diskussioner om hur bilden skulle kunna tolkas som ilska, en bild från en fest, att jag på bilden skriker, att jag är inomhus vid ett fönster och uttrycker en frustration. Därefter diskuterade jag mina bilder utifrån Liz Wells Photography - A Critical Introduction. Hur fotografier formar vår bild av historien, och utofrån mitt påstående "Photography is never enough" det att ett fotografi aldrig berättar om hela "sanningen" (utifrån texten ovan). Dessutom diskuterade vi i gruppen hur fotografiet som medium begränsar fotografen, och till viss del bestämmer över bildens utgång.



Jag visade några fler bilder jag tog vid samma tillfälle därefter, och avslutade med att visa det problem jag stötte på under uppgiftens gång. Utan att jag tänkte på det uppärksammade min grupp att mitt påstående om fotografi kom att gälla inte bara för hur jag valde att ta mig an uppgiften, utan också för hur utgången blev. Fotografiet var inte enough. Jag kunde inte lösa uppgiften då jag glömt sladden till min kamera hos mina föräldrar, varpå de skickade den sladd de trodde var rätt till mig på posten, men i all den godheten hade de råkat skicka fel sladd vilket upptäcktes sent igår kväll. En annan i gruppen sa att hon tänkte att jag uttryckte min frustration över den saknade sladden på bilderna efter att jag hade berättat om omständigheterna. 

Man läser in så mycket i en bild, och kanske i synnerhet ett fotografi, kan tänkas stå för "sanningen" beroende på dess kontext. Men, i själva verket undersökte jag på bilderna hur jag kunde göra så att det skulle se ut som att jag skrek utan att jag gjorde det. Egentligen grimaserade jag bara, och provade samtidigt olika ISO-inställningar på min mobilkamera.











Kommentarer

Populära inlägg